Tack till alla medlemmar som var med och bidragit till en oförglömlig kväll, både före och efter konseren.

Det var inte utsåld, men ett högt biljettpris (420 kronor), ett försenat nytt album (uppskjutet till hösten) och gratisspelningen på EM-kalaset häromåret spelade säkert in.

Nå, sådant spelade föga roll när det hela väl rullade igång bara minuter efter utsatt tid inför en entusiastisk publik. Khaled är ju oomstridd kung av rai-genren och har man någon gång tvivlat på varför så blåstes allt det bort direkt när denne 48-årige eminens gled in framför sina åtta medmusikanter, närmast oanständigt snygg i brun skinnpaj och lagom nonchalant uppknäppt skjorta.

Och så denna röst, som han visade upp direkt i en svindlande åktur genom hela registret med halsbrytande tonglidningar och känsloslitande vibraton. Khaled var alldeles uppenbart på lysande humör, spexade och skrattade i tid och otid, märkbart rörd också av det varma mottagandet.

Bandet bestod i princip av två sektioner, en rockig med elgitarr, elbas, syntar och trummor, en mer akustisk med handtrummor, oud (arabisk luta) och fiol. Bäst och mest intressant var det när den senare tilläts sätta tonen, men när han mot slutet började rada upp hitsen så föll det sig fullt naturligt med ett rakare och tyngre komp.

Den långa versionen av Didi, Khaleds första stora hit och hela raivågens kickstartare (kring 1992), gjordes i klassisk rai-skrud med billiga syntljud och funkigt driven bas. Och när han som det sista av flera extranummer släpper loss sin andra stora succé, den sentimentala men fina Aicha, då smälter Trädgår’n.