När Faïza Guène debuterade för tre år sedan, blev hennes bok snabbt en succé i hemlandet. Nu är den översatt till 25 språk. I år får hon Peter Pan-priset, som delas ut varje år på Bok & Biblioteksmässan.

Det är inte många ungdomsböcker som översätts från franskan. På sju år är det bara en fantasy av Luc Besson samt några nytryck av Jules Verne och Alexander Dumas. Och så Faïza Guène förstås. Om nu hennes ”Kiffe kiffe imorgon” är en ungdomsbok? Nej, det var inte tänkt så, säger författaren. Men i Frankrike ingår den numer i den obligatoriska läsningen i skolorna.

  Jag blir lika förvånad varje gång jag får brev över hur de har tolkat min bok, säger hon och skrattar. Men jag svarar på alla brev.

Det är en fattig vardag i en invandrartät parisförort som Faïza Guène skildrar i boken Kiffe kiffe imorgon, men det är ingen självbiografi, poängterar hon. I boken har pappan återvänt till Marocko, gift om sig för att få en son. Kvar i Frankrike är huvudpersonen, 15-åriga Doria och hennes mamma som är analfabet och jobbar som städerska. Socialtanterna besöker dem regelbundet och Dorias bästa vän är den haschrökande Hamoudi som citerar Rimbaud.

”Det är rappt och smart, med tonåringens lite virriga men kvicka liknelser”, skrev SvDs recensent Thomas Lunderquist. I Sydsvenskans recension stod att Faïza Guène i sina bästa stunder är ”som att läsa en yngre kusin till Zadie Smith”.

Nu är den 22-åriga författaren i Göteborg för att ta emot Peter Pan-priset. Vi träffas i hennes agents hotellrum. ”Mitt rum är alldeles för stökigt”, säger hon, klädd i blå jeans, nätta ballerinaskor och med örhängen som klirrar när hon gestikulerar.

Många brev hon får kommer från unga, men också från vuxna och gamla, såväl från förorten som från vita medelklassområden. En flicka skrev att hon läst boken högt för sin mamma som är analfabet, andra att detta är den första bok de läst över huvud taget.

  Någon identifierar sig för att den har en pappa som lämnat familjen, en annan för att de bor i en förort. Min bok beskriver tonåringens värld som det ser ut i dag, just nu. Det kan man känna igen sig i över hela världen.

Bokens Doria har en svart, cynisk humor. ”Vi oroar oss för framtiden, men egentligen borde vi inte göra det för vi har ju ingen”. Enligt Faïza Guène är den svarta humorn typisk för förorten. Många av de äldre har en romantisk bild av ett ursprungsland de lämnat för trettio år sedan och mammorna som varit hemma med barnen har inte ens lärt sig språket i det nya landet.

  Men tjejer som Doria gör ju inget annat än går i skolan, tittar på fransk tv och lever livet i sin förort. Sitt ursprungsland struntar de helt och hållet i.

Faïza Guènes egen framgångssaga börjar med att hon som 13-åring började i en lokal skrivargrupp. De gjorde kortfilmer ihop, men Faïza skrev också annat, jämt, bara för att det roade henne. Vad hon inte visste var att gruppens lärare hade en syster på ett stort bokförlag. I smyg visade läraren upp vad Faïza Guène skrev för förläggaren - som via läraren uppmuntrade henne.

  Jag hade aldrig kommit på idén att skriva en roman på egen hand, det fanns inte i min värld. Hade det inte varit för den där förläggaren hade jag aldrig skrivit en bok.

I hennes berättelse om Doria anas en ljusning först när hennes mamma får gå i vuxenskola och lära sig läsa. Någonstans där tycks Doria börja tro på livet, att det kanske finns en framtid. Boken slutar med hennes dagdrömmar i skämtsamt högtravande ord om att hon ska leda ”ett intelligent uppror utan nåt som helst våld där vi tillsammans ska resa oss och bli sedda”.

Kiffe kiffe imorgon gavs ut ett år före de upplopp som skakade Frankrike hösten 2005. Har upploppen påverkat henne? Nej, säger hon, och där hon bor ser hon varje dag embryon till liknande uppror, bråk mellan poliser och unga är vanliga.

Så vad betyder böcker som din?

  Det behövs mer än en bok för att förändra samhället och jag skulle ljuga om jag sa att jag haft ett medvetet budskap. Men visst, jag kan se att jag ger en annan bild av förorten än den som ges i tidningarna. Jag tycker att litteraturen bör visa det samtida samhället. Många författare som ges ut i Frankrike kommer ursprungligen från andra länder, men de flesta är äldre än mig och de skriver inte om Frankrike idag.

Hur framtiden för henne själv kommer att se ut vet hon inte. Trots att de senaste tre åren varit intensiva, med långa författarturnéer i Kina, USA och Sydamerika har hon hunnit skriva en bok till och en tredje är på gång.

När hon kommer tillbaka till Paris igen är det för första gången till sin egen lägenhet. För två veckor sedan flyttade hon hemifrån, ett kvarter bort från sina föräldrar i förorten Pantin.